Idag var en dag jag tvingade mig upp. Trots sömnlösa nätter måste man gå upp. Idag var ett möte på af oundvikligt. Ett möte som jag ville skulle vara över innan det började. Ett möte som när det var över jag önskat att det aldrig varit. Fått ny handläggare. Igen. Den förra var kanon. Denna likaså. Men vad kan dem göra för en som inget orkar. Vad kan dem göra åt alla regler som får en stor del av mänskligheten att känna sig mindre värda. Vad kan dem göra åt regler som gör att vissa inte passar in i samhället. Du är sjuk. Du är inte sjuk. Du kan inte jobba. Du kan jobba. Vem har rätt? Ja uppenbarligen alla utom jag. Den som faktiskt vet.
Jag klarar mig. Det gör jag alltid. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk brukar jag säga... Det är jag inte. Men trots mörkret, djupet och alla eländiga dagar så finns det nog en styrka. Det finns också familj, vänner och en tro och ett hopp. Samhället är inte det som ska forma mig eller bestämma vem jag är. Dock påverkas jag precis som alla andra.
Vad jobbar du med? Vad vill du jobba med i framtiden? Det är väl det alla frågar en. Men vem är egentligen du?
Jag vill bli bättre på något. Kunna något. Utvecklas. En kreativ klump som kämpar för att bli bra på något. En kreativ klump som kämpar sig upp ovanför ytan när allt annat tynger ner. En färgklick. Ett ljus. En grå värld som ändå är vacker. Det vill jag fånga för att sparas till en annan grå dag. Jag ser. Jag tänker. Ibland för mycket. Så mycket som vill ut. Men som stannar. Inlåst i mig. Ingen som vet. En kreativ klump som kämpar sig upp ovanför ytan. Men som ibland trycks tillbaka ner.
Ibland är det tungt. Ibland blir det inte bättre. Ibland är det som det är. Man är fast men ändå inte. Man står upp men faller. Man faller men står upp.
Jag faller men reser mig upp igen.
Jag faller men reser mig upp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar